Där går hon.

 

När ingen ser rinner en tår. Inte för att hon är ledsen, utan för att hon har ont. Hon måste snabbt sätta sig ner eller hålla sig fast för att inte ramla ihop av smärtan. Hon andas så noga hon kan, in genom näsan och ut genom munnen. Hon samlar ihop sig och går vidare. Hon blir inte rädd, hon är van. 

Molande kommer en obehagskänsla i nedre delen av magen. Hon suckar för att hon vet vad som komma skall. Skyndar sig att leta fram värktabletter, hon vet att hennes enda chans att mildra detta är just precis nu. Men hon är också medveten om att det inte hjälper nämnvärt. Tabletterna sväljs ner, tabletterna som finns lite överallt. En karta i bilen, en i varje handväska eller sportbag som finns i lägenheten. Det lligger en karta i sminkbordet, en under vardagsrumsbordet och en precis brevid sängen. Om de skulle ta slut uppstår en känsla av panik, hon vet aldrig när hon kommer att behöva en. Förvisso är det tämligen regelbundet, och hon har ju lite problem med temperamentet precis innan. Så nog blir hon förvarnad alltid, men det är ändå viktigt att vara förberedd; Värktablettsförrådet välfyllt och tamponglagret packat och tranexamsyran är alltid på sin bestämda plats. Järntabletterna finns också, precis som apelsinjuice, alltid nära till hands i köket. 

När hon vaknar på morgonen vet hon att det inte kommer att vara en bra dag, den molande värken har växt till något som inte går att beskriva. Det gör så ont att det sätter sig i huvudet och svalget, nästan så att det påminner om ångest, men det är inte riktigt samma sak. Hon klär på sig i sakta mak, och dubbelkollar att väskan är förberedd med tamponger, värktabletter, vattenflaska, extra trosor, frukt och en proteinbar. Sen lämnar hon lägenheten, det är redan jobbigt. Men hon kämpar sig igenom dagen. Toabesök minst varannan timme, helst varje, om det går. Noga med att se till att hon inte tar värktabletterna för ofta, men inte heller för sällan. Hon ser till att hon äter någonting minst var tredje timme, för nu är det noga att kroppen får de bästa förutsättningarna att klara detta. Hon behöver pausa och lägga sig ner några gånger under dagen, men hon klarar det med nöd och näppe.

Hon skyndar hem, hon vill helst bara vara hemma tills det är över. Det är inte bara den rent fysiska smärtan som är jobbig. Hon har både kräkts och svimmat av smärtan ganska många gånger, och känslan när det svartnar för ögonen är bekant men otroligt obehaglig. Det är även jobbigt med den konstanta oron om att blöda igenom, och järntabletterna gör att magen protesterar. Priset hon betalar för att ha mens är dels de faktiska pengarna för tamponger, bindor, värktabletter, järntabletter, tranexamsyra och diverse annat, utan även att en vecka varje månad är hon satt ur spel. Hon klarar knappt vardagen, och vill ingenting hellre än att bara få vara hemma.

Väl hemma vrider på duschen på det varmaste, och sätter sig på golvet med duschmunstycket riktat precis under naveln. Det lindrar faktiskt lite efter en stund, i kombination med att hon sitter ner försvinner känslan av att hon ska kräkas eller svimma. Hon kan äntligen slappna av lite, och lutar ryggen mot den kalla kakelväggen och blundar.

Hon klarade denna dagen också...